Mottiland

Mottiland

Mottiland kallar vi idag det område på båda sidor om gränsen mellan Hälsingland och Medelpad, som bebyggdes av invandrande finnar under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Namnet började användas för hela området under 400-årsjubiléet av invandringen år 1998 men hade tidigare använts, kanske i något nedlåtande betydelse, för delar av området. Namnet syftar på en maträtt, motti eller mutti, som var vanlig bland dessa invandrare. Den bestod av olika varianter av mjöl, som fått svälla i varmt vatten (vissa varianter i fiskspad efter fiskkok) till en mer eller mindre fast konsistens. Den kan ätas med olika tillbehör som mjölk, lingonsylt, vitsås, fläsk, etc.

Området sträcker sig från Svågan-dalen och Hennan-dalen i söder till Ljungan-dalen i norr, från Östavall i väster till Hassela och Malungen i öster. Byarna i området har en likartad historia, som sammanfattas i det följande.

Mottiland i äldre tid

Även om fast bebyggelse i området är dokumenterad först från 1500-talets slut, låg området ingalunda för fäfot dessförinnan. I området har bl.a. gjorts stenåldersfynd (t.ex. Naggen och Lennsjö). På flera ställen finns slaggrester från järnframställning där några har daterats till 600-800-talen, d.v.s. vikingatiden (Lillavan i Borgsjö socken och Saxen i Torps socken). Man kan också utgå ifrån att samerna gick genom området med sina renar vid flyttningarna mellan fjäll och kust.

Bönderna i dalgångarna använde självklart området för jakt och fiske, men man insåg också områdets värde för boskapshållningen. Eftersom avstånden var stora, var det enklare att transportera boskapen till det goda gräset och löven uppe på skogen på våren och tillbaka på hösten än att ta reda på gräs och löv uppe på skogen och transportera det ned till dalgångarna. På så sätt uppstod fäboddriften, som avlastade odlingsmarken i dalgångarna från foderbehovet på somrarna. Då finnarna kom till området fanns därför flera fäbodar i området. Detta ledde i flera fall till konflikter, men det finns också exempel på hur bönderna lejde finnarna som ”vallvaktare” i fredlig samexistens.

Finninvandringen till mellansverige på 1500- och 1600-talen

Grunden till fast bebyggelse i det här området lades, som nämnts, av invandrare från östra Finland, främst från Savolax-området. Finland tillhörde då Sverige men Sverige låg periodvis i krig med Ryssland och striderna ägde rum främst i östra Finland till stort förfång för befolkningen där. Till detta kom allvarliga inre stridigheter samt det faktum att de stora skogsarealer, som krävdes för det svedjebruk, som var vanligt där, började tryta. Många finnar lockades därför av den svenske kungens erbjudande att få lugn och ro plus sex års skattefrihet, om de slog sig ned i de obebyggda, mellansvenska skogarna. Bakgrunden till detta erbjudande var, att den svenske kungen på sikt kunde få ett större skatteunderlag på den svenska hemmajorden. Många finska soldater, som ingått i olika delar av den svenska armén, utnyttjade också den här möjligheten att få en försörjning efter soldattjänsten.

Finnarna slog sig ned i första hand fritt på kronoallmänningarna, som låg så långt bort som möjligt från bondbyarna i dalgångarna. Men många av finnarna, och då kanske framför allt före detta soldater, som fått en rejäl sold vid avslutad soldattjänstgöring, köpte mark av bönderna från deras fäbodvallar i området. Bosättningarna lades ofta uppe på någon höjd, där nattfrosten inte var lika besvärande som nere i dalgångarna.

Enligt de flesta källor kom de första finnarna i området att slå sig ned omkring år 1598 i Kölsjön på hälsingesidan och i Stormörtsjön på medelpadssidan. I denna våg av invandrare i början av 1600-talet bör också nämnas ned­sättningar som Malungen, Furuberg, Sniptorp, Röd­kullen, Trossnarven och Sörnaggen-Valsjön på hälsingesidan samt Ulvsjön, Gransjön, Tjärnsjön, Lillmörtsjön, Saxen, Grundsjön, Julåsen, Lillnaggen (Naggnäset) och Råsjön på medelpadssidan.

Barn och barnbarn till de första nybyggarna kom sedan i stor utsträckning att stanna kvar i området och ta upp nya bosättningar. Under 1700-talet kan man säga att hela området blev bebyggt och skattlagt.

Skogsbruksperioden

De skogsområden, som avvittrats och lagts under respektive by eller gård, var ganska omfattande. Det rörde sig i de flesta fall om upp till 5 000 – 10 000 hektar per by eller gård. Även om man i respektive by eller gård var flera om ägandet, blev det ändå ganska stora arealer på var och en. När skogs- och sågverksindustrin liksom järnindustrin, som behövde träkol, kom igång på allvar runt mitten av 1800-talet, blev dessa skogsmarker högintressanta. Industribolagen skickade sina uppköpare till byarna och de flesta sålde sina marker. Erbjudandet var lockande. Man fick fortsätta som arrendator med full rätt till bl.a. bete, ved, husbehovsvirke, slåttermarker etc., d.v.s. man fick fortsätta sitt jordbruk som tidigare och dessutom fick man en summa pengar så att man bl.a. kunde göra sig skuldfri hos handlaren nere på socknen.

Skogsbruket intensifierades mer och mer och skogsarbetet blev en viktig del av försörjningen. Mer och mer folk behövdes i skogen och från att skogsarbetet var en bisyssla till jordbruksarbetet i slutet av 1800-talet blev för många skogsarbetet huvudsysselsättningen i början av 1900-talet med skötseln av ett litet torp och ett par kor som en viktig bisyssla.

Efter andra världskriget, då massaindustrin kom igång på allvar, blev det ytterligare en kraftig ökning av behovet av arbetskraft i skogen. För att få ut tillräckligt med arbetskraft i de avlägsna skogarna, blev det nödvändigt för skogsbolagen att bygga bostäder åt skogsarbetarnas familjer ute i skogsbyarna. Många byars hus- och invånarantal mångdubblades därmed på några år i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet.

Skogsmaskinerna tar över

I början av 1960-talet började maskinerna att ta över allt mer av arbetet i skogen. Rationaliseringen började i relativt liten skala men i en accelererande takt. Byggandet av allmänna vägar och skogsbilvägar samt bilismens utveckling gjorde också att man enkelt kunde transportera arbetskraften dit där den behövdes. Redan i slutet av 1960-talet hade t.ex. behovet av arbetskraft i skogen minskat så kraftigt, att skogsarbetarbostäderna i flera av byarna såldes av skogsbolagen som fritidshus.

Åter till naturen

I dag sköts skogsbruket av några enstaka skogsmaskinsoperatörer. Jordbruket har också rationaliserats så att småjordbruken på skogen inte längre är lönsamma. Varken skogsbruk eller jordbruk är längre grunden för bebyggelse i området. Naturen håller på att ta tillbaka det som en gång tillhörde den. Men här finns fortfarande kvar rejäla bostadshus från 1940- och 1950-talen, som kan erbjuda boende i en miljö, som blir mer och mer unik.


Copyright © 2018 Edgar Lycksell. All rights reserved.